Att våga lyssna på sin kropp, att våga pausa

Det har varit lite tyst från mig om Forever Living, hälsa, träning, mat, C9 hit och F1 dit.
Jag körde igång med F2 (del 3 av boxarna från Forever Living) den 17 mars. Efter tedje dagen orkade jag inte mer. Min motivation var i botten, jag var trött, och både kropp och knopp skrek neeeej. Jag hade räknat kalorier slaviskt i en månad, försökt vara nyttig i över två månader, fått ångest varje gång jag åt något fel, fått ångest varje gång jag inte orkat tränat och sedan tvingat mig att träna fastän jag bara ville ligga i sängen och kolla på serier. Jag kunde träna på sovrumsgolvet halv tio på kvällen, för att döva ångesten och känna mig duktig. Nu efteråt känner jag; varför? Det ska ju vara roligt och givande, inte ett tvång. Det har slutat med att jag gått som mest tre promenader under dessa nästan tre veckor sedan jag pausade. Jag har unnat mig att göra absolut inget annat än att kolla på tv på kvällarna. Jag har ätit precis vad jag velat, och det har blivit väldigt mycket kolhydrater och resulterat i några plus på vågen. Magen putar lite. Men vafan. Det är en dag imorrn å.
 
Lite samma sak blev det med Forever, i samma veva. Nej, jag har inte slutat jobba med det. Än har jag inte gett upp drömmen om att jobba mindre, tjäna mer pengar och se hela världen med min familj. Men där blev det också fullt med press och stress. Från januari när jag bestämde mig för att satsa gick det fort bra. I februari sålde jag mest i Västmanland (!!!) Sedan i mars... Ingenting. Allt dog. Jag fick mer och mer panik, kände mer och mer stress kring hur fan jag skulle hitta mina kunder, sälja, klättra. Prestationsångest, panikångest, gråtattacker, självkänsla i botten. Jag ville det så jävla mycket, men kunde inte pressa mig hur mycket som helst. Jag hade nog kraschat om jag kört på mer. Jag lyssnade på min kropp och knopp, och bestämmde mig för att även där pausa. Inte sluta, bara pausa. Vila, ladda batterier, hitta tillbaka till motivationen och till en balans där jag både kan jobba och chilla utan att få ångest och panikattacker av att ha jobbat för mycket och chillat för lite eller åt andra hållet. Inte känna den där stressen när klockan är nio på kvällen och jag inte lyckats ta en enda ny kontakt på hela dagen och man måste kötta på Instagram i två timmar utan att få något napp. Jag vill ju jobba med Forever Living, och jag vill att det ska vara inspirerande och roligt. Inte ett tvång. 
Jag känner att jag äntligen har kunnat slappna av igen. Jag vågade lyssna på kroppens signaler. Jag vågade pausa. Jag vågade ta ett steg tillbaka, och känna mig nöjd med det. Jag må vara envis, men jag vill inte krashlanda. Jag vill finna en stabil, säker väg upp mot toppen; både vad gäller min hälsa och mina jobb. 
 
Samtidigt som allt detta hänt, har andra saker i kropp och knopp hänt. Jag har blivit smått deprimerad, fundersam, frustrerad, arg, hoppfull, ledsen, besviken. Allt på samma gång. Det har inte gått att satsa på kropp och hälsa, det har inte gått att satsa på ett extrajobb. Det har bara inte gått. Och det är okej.
Här ligger jag och göttar mig i sängen framför Parneviks. Det var länge sedan jag kunde unna mig något sådant utan att få ångest.
1 kommentar

Walk a mile

Jag och min syster passade på att ta en promenad längs vattnet igår, mellan påskmaten och fikat. Det var skönt att bara strosa i lugn och ro i nya kvarter, ta vara på solen och ha någon att prata med (ofta promenerar jag ju samma gamla, vanliga runda själv i mörkret).
Självklart passade vi på att försöka fota lite också; det har blivit en liten tradition när vi ses. Men jag är så satans obekväm framför kameran. Jag blir så arg på mig själv. Jag vill bli fotad, men klarar inte av att bli det. Jag har för många komplex, ser för många skavanker och kan därav ytterst sällan vara seriös på kort. Gör jag en grimas eller skämtar bort det ser jag ju ändå inte ut som mig själv och då behöver jag inte heller bli missnöjd med hur jag ser ut på bilderna. Bilderna ovan är dock inga jag fick så mycket komplex över, utan jag blev ganska nöjd med dem, men så fort jag tittar in i kameran eller ska försöka le; då tar det stopp. Jag vet ju att det hör ihop med min låga självkänsla, kombinerat med att jag aldrig står framför kameran utan alltid bakom, så det är ju defintivit något jag ska öva upp. Kan ju faktiskt vara lite kul att ha bilder även på mig i framtida fotoalbum... Är det någon som är likadan, eller kanske varit likadan och har tips på hur man kommer bort från det, och bara kan lära sig att acceptera hur man ser ut på bild? 
0 kommentarer

Söndag

Söndag. Både skönt och jobbigt. En ledig dag, men med vetskapen att man ska jobba nio timmar imorgon igen kan man inte riktigt njuta. Men trust me, jag försöker verkligen jobba på att njuta av nuet och inte plågas av jobbiga saker som ligger framför mig. Jobbar på att lägga energi på härliga, positiva saker, och inte fokusera på sådant som är svårt och jobbigt. Det tar tid. Men jag försöker. En uppgradering av mig själv; Elin 2.0. En härligare, gladare människa, som inte måste ha rätt eller vara bäst. Både för att jag är trött på att få sådan prestationsångest konstant, att inte kunna prata om jag inte vet att det jag säger är rätt och korrekt och tas emot bra, men även för att kunna vara världens bästa förebild för Olivia. Jag vill att hon ska växa upp med världens bästa självkänsla, och kunna uträtta stordåd utan att vara rädd för vad andra ska tycka om allt hon gör. Då måste jag börja med mig själv. 
 
2 kommentarer