Festival

Cityfestivalen är i stan igen, och självklart passade vi på att ta oss ner igår när vädret var på topp! Vi åt churros och arepas (första gången som jag åt det sistnämnda men definitivt inte sista; supergott!), Olivia fick åka lite karuseller och även gå och se Anton Hagman. Melvin totalvägrade vagnen mestadels så han fick hänga med i bärselen och var då en mycket nöjd kille som tittade sig nyfiket omkring!
0 kommentarer

Förlossningsberättelse

Jag var beräknad den 2 april. Dagen kom och gick. Inga känningar alls. Jag var ute och promenerade varje dag. Drack hallonbladste. Åt ananas. Satt på min pilatesboll. Testade allt. Jag var så trött på att vara gravid, och att gå över tiden ännu en gång. Jag gick över 5 dagar med Olivia, så när jag gjorde det även den här gången och mer därtill, ville jag bara ge upp. 
När jag gick och lade mig på kvällen den 11 april, hade jag bara en känsla av att det snart skulle sätta igång. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag bara kände att något var annorlunda. Runt klockan 02.30 på natten den 12 april vaknade jag av att något knäppte till. Hade ingen aning om vad det var, men trodde att det bara var bebis som hade tryckt med huvudet mot något ben i min kropp eller något, och försökte somna om. Men det gick inte. Gick på toaletten, och såg att mina trosor var dyngsura (fräscht, I know). Märkte även att det droppade ner i toaletten, trots att jag kissat färdigt. Insåg att "Shit, vattnet har gått!". Började nästan skaka av förväntan. Blev inte rädd eller stressad, bara glad över att det äntligen var igång! Satt där ett tag och funderade på hur jag skulle komma från badrummet utan att blöta ner hela golvet. Satt där ganska länge innan jag vågade röra mig. Det forsade inte vatten ur mig som tur var, så jag tog en liten handduk, gick och hämtade min telefon vid sängen och gick tillbaka till toaletten igen.
03.22 ringde jag till förlossningen. Jag hade fortfarande inga känningar, mer än att vattnet gått, så jag fick en tid för koll kl 09.30 så att jag skulle hinna lämna Olivia på förskolan och sen skulle vi se vad som skulle hända. Jag väckte John (eller ja, försökte) och sade att vattnet hade gått och att vi skulle åka in på morgonen. Han mumlade lite till svar och somnade om. Jag lät honom sova, så han skulle vara utvilad sedan. Jag däremot kunde inte somna alls, var alldeles för uppe i varv. Låg och vred och vända på mig, och strax efter samtalet med förlossningen började värkarna komma. De blev värre och värre, men jag kände mig ändå lugn. Gick ner och lade mig på soffan. Andades. Försökte vila. Tog en lång, varm dusch. Satt på min pilatesboll. Men nu började det bli ganska jobbigt. 
Helt plötsligt var klockan strax innan 6 på morgonen. Jag insåg att jag absolut inte skulle kunna vara hemma tills Olivia blev lämnad på förskolan. Jag fick tag på min mamma som var redo att ta emot henne. Ringde förlossningen och sade bara "Nu orkar jag inte vara hemma längre så nu kommer vi in!", väckte John och Olivia och tio minuter senare var vi i bilen. Lämnade Olivia hos mormor och åkte mot förlossningen.
06.40 kom vi in. Jag fick ligga i ett litet rum där de kollade värkarna. Låg där inne själv ett tag (med John) och det började bli ganska jobbigt. Ringde på knappen. De hade inte noterat några värkar alls på CTG så de hade varit beredda att skicka hem mig igen, men den hade bara hamnat lite snett och inte kunnat registrera korrekt. När en sköterska var inne med mig insåg hon att jag nog inte alls skulle kunna åka hem. Hon gjorde en undersökning och jag var redan öppen 6 cm. Heja mig! 
7.20 fick jag komma in till mitt rum. Rummet där mitt barn skulle komma ut till oss. Hade tänkt hoppa över lustgas då jag fick minnesluckor sist, men det kändes som det enda rätta den här gången så det fick jag ganska omgående. Ville inte ha något annat. Fick sitta på en pilatesboll och det var väldigt skönt. Men då gick det tydligen inte så bra att registrera bebis hjärtslag, så fick lägga mig igen och de fick istället registrera dem genom att sätta skalpelektrod på hans huvud. 
Jag kände mig ganska lugn. Lustgasen fungerade bättre den här gången och jag kände mig inte lika väck som sist. Kanske är det för att man hade bättre koll den här gången eller så berodde det på något helt annat. Men jag tyckte om att vara relativt klar i huvudet och ha kontroll. De som tog hand om mig var väldigt lugna och duktiga och jag kände mig trygg med dem. Och John var underbar och stod vid min sida hela tiden!
Nu började jag känna att det tryckte på mer, men inte så där extremt som när det är dags. En av dem som tog hand om mig var där men avvaktade. Kort därefter, kl 08.50, kom dock ordentliga krystvärkar. Jag lade mig på sidan och tog i allt jag kunde. Ville inte lyssna på sköterskorna riktigt utan gick in i min egna lilla värld, tryckte lustgasmasken mot ansiktet, skrek och tog i. Sådan skum känsla som är svår att sätta ord på tycker jag. Men, 20 minuter senare, kl 09.10 kom vår bebis. Vår fina lilla Melvin. Så liten och fin och alldeles perfekt. En exemplarisk förlossning med världens finaste present på slutet. Men det var inte över än...
Fick veta att jag inte behövde sys någonting; score! Jag försöker gå på toaletten, men det går inte så jag får kateter. Jag blöder och får något som ska få allt att dras ihop bättre. När de tycker att blödningen lugnat ner sig får jag äntligen fika (11.45). Såååå hungrig då och det var underbart att få äta! En timme senare undersöker de mig igen och ser att jag blöder igen. Ganska mycket. Har även ganska ont i magen och ryggslut. Får dropp och medicin. Känner att det bara rinner blod ur mig, läkare kontaktas för att göra en VUL för att se om det finns bitar av moderkakan kvar eller om något annat är orsaken. Men inga fel hittas och livmodern är dessutom väl sammandragen. Alla är ganska förvirrade kring var blödningen kommer ifrån, men jag fortsätter få dropp och diverse mediciner. Flera gånger lade de hela sin kroppsvikt på min mage för att trycka ut ännu mer blod. Det var det värsta jag varit med om, men de var ändå väldigt måna om mig hela tiden så allt kändes ändå okej. Förlorade över 2 liter blod.
 
16.30 får jag äntligen flyttas upp till BB. Tiden gick både snabbt och långsamt fram tills dess. Man var både trött och kär i den nya lilla krabaten som kommit in i ens liv att man inte riktigt hade någon vettig tidsuppfattning, men det var så skönt att få flyttas upp. Jag fick inte sitta, stå eller gå, utan skulle vara sängliggandes. John stannade kvar några timmar till, men åkte sedan och hämtade hem Olivia, så nu var jag och Melvin själva. Kändes lite jobbigt att vara själv med en bebis när man var ganska mörbultad och knappt fick röra sig. Men vi hade det ändå väldigt mysigt tillsammans och fick mycket uppmärksamhet av sköterskorna på BB.
 
Morgonen efter fick jag äntligen försöka ställa mig upp igen. Då hade jag varit sängliggandes i över 24 h, så det var inte det lättaste, men är man envis så är man. John kom förbi i några timmar så jag fick äntligen vara social igen. Kände att jag mådde bättre och bättre men fick ändå ligga kvar en natt till. Det kändes säkrast, ifall fler komplikationer skulle uppstå. Var ganska skönt att få vara kvar i lilla bebisbubblan i vårt rum. Två dagar efter förlossningen, fick jag dock äntligen åka hem till nyblivna storasyster och familjen Källberg var äntligen komplett! 
 
0 kommentarer

Sommarkväll

Älskar hur ljust och varmt det är om kvällarna nu. Att det aldrig riktigt blir helt mörkt. Någon annan som älskar det är Olivia. Fick hon bestämma skulle hon vara utomhus dygnet runt!
 
0 kommentarer